För vill jag bara säg att jag älskar dig så. Förlåt.

Varför skulle jag för...?

Nu i efterhand förstår jag att det jag gjorde var att jag sköt bort dig trots att du älskade mig och jag älskade dig. Jag tyckte att jag inte förtjänade din kärlek. Det var inget du gjorde utan hur dåligt jag mådde. Jag insåg inte att jag redan då var deprimerad. Du var helt underbar och det var inte okej. Jag höjde ribban hela tiden för att du inte skulle kunna hålla jämna steg. Vilket du kunde! Men jag var tvungen att ha något som jag kunde klaga över. På så sätt kunde jag "bli av med dig". Jag kunde inte helt enkelt nöja mig. Varför vet jag inte, tydligen kan inte någon älska mig förrän jag älskar mig själv.

"Make my heart a better place."

Nu när du fortfarande gör allt för att hjälpa mig skjuter jag bort dig som jag alltid gjort. Saken är att jag vill att du ska hjälpa mig, men låter dig ändå inte på samma gång.

Jag tror det hela började den kvällen som jag fick så pass mycket ångest över att det la sig över hela vårt förhållande. Jag la så mycket skuld på mig att jag inte kunde vara kvar. Även om det brast och jag inte kunde hålla det inne mer. Det åt upp mig, det äter fortfarande upp mig. Varför trodde jag inte bara? Jag ångrar allt jag gjort och inte gjort.

Det värsta är att allt är försent och jag hatar att jag inte insåg hur det var redan när det började. Du har det bättre utan mig, jag vet det.

"It's not over yet, we still got twentyfour hours."

ღ

jag har fått blogg nummer 8 000!

Grattis till mig!